EnErikssoniLA.blogg.se

Jahapp då har man varit i stora staden och fixat visum då! Egentligen skulle min käre far köra mig till Stockholm och hem under samma dygn, men pga en ryggskada blev det så att jag fick ta bilen och ratta iväg själv. Det bör nämnas att detta var första gången jag kört i en “stor” stad och därför bra övning inför vägarna i L.A. JEEEEEEEESUS säger jag bara, vad många vägar det fanns att välja på! Vägen dit gick bra med en google destinationslapp i handen, men vägen hem blev värre. Utan mer än en enkel muntlig vägbeskrivning skulle jag försöka hitta vägen mot e18 från Farsta strand. INTE lätt… GPS:en som inte uppdaterats på år och dag skrek “gör en u-sväng, gör en U-sväng” hela jäkla tiden. Pappa skrek i telefonen och Anna skrek i bilen. En helt vanlig dag i mitt liv alltså. För att göra en lång historia kort så hittade jag vägen hem till slut, efter att ha gått in på en möbelaffär någonstans i Sundbyberg och bett om hjälp. Jag överlevde.

Nog om detta, jag var alltså på Amerikanska ambassaden för att ansöka om mitt visum, med ca 60 andra blivande au pairer. Bygget såg ut som ett fängelse med taggtråd och flygplatstull framför ingången. Vi fick köa utanför och även innanför grindarna, men det var ju ett plus för då hann man skaffa lite nya vänner! Bland annat lärde jag känna Ottilia som ska flyga från Göteborg den 24.e precis som jag. Skönt att veta att man har bra sällskap på flyget och i skolan! Vi fick alltså svara på frågor om familjen osv. innan vi fick godkänt på vårt visum, så nu är det bara att vänta på posten! Dessutom var vi på ett Cultural Care möte på strandvägen, men det var rätt överflödigt. Fin toalett hade dom dock där. Hehe.

Nu är det alltså 19 dagar kvar tills jag beger mig! HERREGUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD!

Ja då så, då har man köpt en sprillans ny väska, med gott om plats för mitt liv, för 2000 riksdaler – (paus för dramatisk andhämtning)! Självklart var jag tvungen att köpa den i rosa, eftersom det är min favoritfärg. Inte nog med att den är snygg, den är praktisk också! Tror inte jag behöver slåss med så många vid rullbandet när väskan ska hämtas ut denna gången. Annat var det när man reste med en svart… Risken finns dock att någon kan tänkas vilja sno den, bara för dess skönhet, men den risken får jag ta.

Nu återstår bara att se om allt kommer få plats ändå (har testat lite som ni ser på bilden) och hur mycket man åker på i övervikt. Ska försöka undvika detta så gott jag kan, men med tanke på att min 25-åriga syster i normal storlek vill ligga bakom förvaringsfacket så kan jag få problem. Vi får se hur vi löser detta…

HERREGUD vad svårt det kommer bli att packa inför detta år. Jag gjorde en såkallad “provpackning” tidigare idag och insåg att jag kommer behöva en STOR väska. Otroligt vad många saker man anser sig inte kunna leva utan… Tur att jag testade i tid, för jag lär få korta ner min lista några decimeter. Kanske inte behöver 8 par byxor. Eller 1000 toppar. Eller en miljon trosor. Kanske faktiskt finns nån affär man kan handla i där. Vem vet…

På onsdag fyller mitt lilla värdbarn 2 år, Congrats L!!

Imorgon är det exakt en månad tills jag lämnar Sverige och reser mot au pair skolan i New York, och fyra dagar senare vidare till California. Det är så konstigt att detta faktiskt händer, samtidigt som det känns som det mest naturliga i världen. Det är så mycket som ska fixas och som man ska tänka över innan man åker, att hjärnan inte riktigt hänger med. Vissa stunder står det solklart för mig vad som väntar, medan man i andra stunder inte fattar nåt. Ju närmre jag kommer, desto mer verkligt blir det i alla fall. Jag ska bo i Beverly Hills, Kalifornen under åtminstone ett år av mitt liv!!! Jag har drömt om att flytta till USA sen jag var liten och först kunde börja styra min egen fantasi. Då skulle jag visserligen rita filmer i Disneyland, inte passa tre barn varav ett spädbarn, men ändå. Drömmen har stått fast och nu är det dags att förverkliga den! Tidpunkten i mitt liv kunde inte passa bättre, så det är väl bara att gasa och köra!

Jag kommer sakna så mycket och så många när jag är där borta, att det är svårt att hantera tankarna på det just nu. Samtidigt känner jag att jag inte alls kommer sakna särskilt mycket (om det är tillåtet att känna så??). Att inte kunna krama min familj är det som blir värst, annars är det kanske egentligen inte så illa? Och att sakna något dör man ju inte av, det får en bara att växa. Med tanke på att jag saknat/längtat efter att göra detta i nästan hela mitt liv, så vore det ju värre att inte ta chansen och tvingas sakna och ångra. Kramas får jag göra med barnen så nog överlever jag!

Efter studenten har livet mest gått på tomgång, utan att jag lyckats komma på vart jag hör hemma och vem jag vill vara. Nu är det slut på det!

Den 24 september 2012 börjar mitt nya liv. Då börjar jag leva.

And I can´t wait!

I denna blogg kan du följa mig på mina äventyr som au pair i USA. Under ett år med start 24 sep. 2012 kommer jag att bo i Beverly Hills, CA och ta hand om två små tjejer och deras äldre bror. Bloggen startar jag främst i avseendet att min familj och mina vänner hemma i Sverige ska kunna ta del av min vardag och se vad jag gör, men självklart är det  jätteroligt med även "okända" läsare!

Jag hoppas på ett toppenår, med mängder av nya upplevelser och insikter!

Häng med, and enjoy!

Mitt första inlägg.