EnErikssoniLA.blogg.se

Detta blir mitt sista inlägg ifrån landet over there. Det har snart gått fyra veckor sen jag gick in i rematch och jag (eller cultural care...!) har inte hittat någon familj jag kunde tänka mig att spendera mitt år hos. Därför bokade kontoret en flygbiljett hem till mig och flyget går imorgon kväll. Man har inte all tid i världen på sig och jag har varit kvar på övertid till och med (två veckor extra!!!???). Detta känns jättetråkigt och jag är otroligt besviken på hela den här grejen. Det är dålig uppbackning från företaget och hela grejen är egentligen skit. Allt handlar om att tjäna pengar på au pairer och familjer och då säger det sig ju självt att det kan gå precis hur som helst... Även om jag är grymt besviken, då jag verkligen ville fullfölja mitt år här, så vill jag inte göra det till vilket pris som helst. Au pair är helt enkelt inget jobb för mig. Tänk om alla au pairer gick ihop och skrev en bok om alla sina berättelser, så skulle den definitivt bli en hit större än "the help". Många galna historier har man fått höra och en del även uppleva själv. Finner man en bra familj så kan detta helt klart vara ett toppenäventyr. Men går det åt skogen så barkar det rejält! Jag är iallafall superglad och stolt över mig själv att jag tog chansen och prövade detta, efter att ha funderat på det i fyra år. Nu vet jag hur det var och har lärt mig mycket på vägen! Jag har träffat otroligt fina människor, upplevt mycket sjukt, mycket roligt och sett mycket av det jag ville. Jag har fått se hur man lever i de "fina" salongerna, hur den vanlige amerikanen lever och slummen likaså. Jag har skrattat så tårarna sprutat och gråtit en skvätt eller två, men vet ni vad man inser i slutändan? - Det är ingen big deal!!! Funkar det inte så funkar det inte. Jag har inte varit rädd en enda gång (förutom i slummen i venice, ensam...heheh), hemlängtan har jag haft en dag av 44 jag har klarat av allt detta helt själv! Från starten på äventyret när jag tog bilen och drog iväg till motorvägen i Stockholm, till bank of america för att öppna mitt första bankonto här borta. Precis allt har jag klarat av, utan att egentligen ha en enda människa jag känt runt mig, och man växer väldigt mycket på kuppen. Jag vet mer vad jag vill nu och jag vet att det aldrig är farligt att pröva! Om man har en dröm ska man försöka uppfylla den, men med det sagt betyder det inte alltid att verkligheten lever upp till drömmen. Jag har bara varit här i en och en halv månad, men jag vet att jag kommer tillbaka. Jag har fått mersmak på USA även om just detta äventyret var en besvikelse och jag kommer definitivt komma tillbaka. Jag ska bara göra något annat med min tid här. Inte passa barn... Så alla som läser detta, var inte ledsna för min skull, för det är inte jag (okej bara lite då...). Jag vill naturligtvis stanna, men man får inte alltid som man vill och det är ju helt okej. Vi strävar på - mot nästa äventyr! Ses där hemma! Tjopp